Acceptance and commitment training (istället för terapi, som det egentligen är)

ACT och fysioterapi gifter sig bra, anser jag. Det som vi Fysioterapeuter först behöver vänja oss vid är att vi inte alltid kan lindra eller få bort något. Att kunna lösa någon annans bekymmer är så oerhört tillfredsställande och belönande som terapeut. Vi behöver lära oss att inte ta expertrollen i syftet att vi vet bättre än våra patienter. Att lära oss att det är patienten som faktiskt känner och kan vi lära oss att lyssna in till vad våra patienter upplever och möta dem där. Att låta patienten på något sätt få lära oss samtidigt som vi lär eller föreslår andra sätt för patienten att prova. Det är oerhört viktigt att patientens villighet att utföra det som ska prövas finns.

Så om man inte kan få bort oro, ångest eller långvarig smärta vad gör vi då? Det som inte går att förändra behöver vi kunna acceptera eller med ett annat ord tillåta. Vi behöver lära oss att ta hand om oss själva ackompanjerat med det som finns inom oss. Så med empati och sympatiskt förhållningssätt hjälpa människan mot de mål eller värden som de själva vill gå emot. Det är ofta så att mina patienter kan ha svårt att ha en villighet att acceptera det faktum att de har ont eller har ångest för den delen också. Då behöver vi respektera det! Men vi kan utforska möjligheter och svårigheterna som finns för att komma till en form av acceptans. Ofta så anser jag att acceptans kan ofta nås med hjälp av self compassion.

Vad är det i ditt liv som du kämpar med att försöka få bort? Hur länge har du försökt och har det hjälpt?

ACT är som sagt acceptans men även att hålla kontakt med våra värden. Hur vill vi att vårt liv ska vara och vad är, på riktigt, viktig? Så med de förutsättningar som just jag har, vad vill jag göra och gå emot. Hur kan jag ta mina steg mot det. Här kan vi se innebörden av ordet ACT som det betyder att agera!

Så vad kan en fysioterapeut göra. Något som i ACT kallas exponering är att möta sina faror. En fara kan vara att möta smärta, hela vårt system och hjärna säger att det är farligt, trots att det kanske inte alls är det. Det är vårt sätt att försöka skydda oss som vårt system faktiskt skickar ner smärta! Däremot så är inte en långvarig smärta skadlig för vårt system och det enda som det gör är att det gör ont. Smärta i sig kan inte skada oss. Däremot så kan en akut smärta vara en signal att man ska ta det lugnt men så är inte fallet i långvarig smärta. Om vi då har en patient som vill gå mot sina värden och att gå mot sina värden kommer innebära smärta. Hur agerar du då? Kommer smärtan vara den som är diktatorn eller kommer dina värden få vara den som får styra ditt agerande. Hur kan vi vara där med våra patienter när de möter sina faror? Här gäller det att vi har jobbat tillräckligt med oss själva för att faktiskt klara av att själva stå kvar och vara den medmänniska du behöver vara. Att vara lugn och utforskande som fysioterapeut utan att värdera det som sker!